Det är stunder varje dag som jag bara faller dit, då vill jag egentligen bara gråta men det går inte hur mycket jag än vill, det är bara som ett stort mörkt svart hål i hjärtat. Jag har fortfarande fattat vad som har hänt men när jag då och då kommer på det blir jag helt tafatt, det känns som allt jag behöver är en kram eller två. Jag är glad över att jag har så fina vänner och att dom tycker att jag är så jävla stark fast jag egentligen inte är det. Jag är inte starkare än någon annan, kanske svagare, men inte starkare.
Jag jobbade första passet på ICA idag och det gick bra, hon Madde kallade mig gumman och det är ju ganska kul eftersom vi bara hade träffats i typ 5 timmar när hon sa det. Men hon är snäll och jag tror det här kommer bli bra. Jag skulle träffat Erik men han va tvungenoch plugga, som vanligt. Så jag satte mig på bussen hem och när jag sitter där så känner jag att jag verkligen hade behövt träffa Erik för att bara få en kram, jag gillar att vara med honom och att få kramar av honom även om han kanske egentligen inte bryr sig så mycket om mig som han säger. Jag lyssnade på Who Wants To Live Forever och ville gråta på bussen, precis som jag gjorde hemma hos Erik och i Annas soffa.
Jag gillar Anna också, ÅH vad jag gillar Anna, hon är fin. Och bra, hon vet vad som gäller nu och det känns skönt att ha någon sån som bor i stockholm och inte går på folkshögskola som Elllinor.
jag vill bara ha en kram, närhet och kärlek
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar