IBLAND VILL JAG BARA SKRIKA UT ALLTING SÅ ATT FOLK KAN FÖRSTÅ

seriöst, jag klär min mamma, klär på henne.
jag orkar inte mer
mediciner, sjukväskor, plastkassar med tidningar, svammel, trötthet, gulhet, svaghet, svullnad, små frysbagar, okända människor som springer här och proppar i henne saker.

NEJNEJNEJ!

varför?

jag är så jävla rädd. julia i min klass frågade varför jag aldrig va i skolan och jag vet inte om jag vill berätta om allt, alla lär ijuförsig redan veta smått vad det gäller men jag orkar inte att alla ska veta det (typ P,M,S).
såfort någon frågar så börjar jag nästan gråta och jag orkar inte.

låt mig bli religös på nåt jävla sätt så jag kan tro att det finns en väg ut.



---------------

igår var vi på beckmans, erik var där med hela patrasket och eddie kom dit, åh, jag orkar verkligen inte nånstans med den människan, fint han är snäll men mer än så nej, jag orkar inte ens ge honom en chans ( dels för att jag inte är det minsta intresserad + att jag inte orkar dra in någon mer i mitt jävla liv som ska tycka synd om mig och min situation)
erik och jag gick iallafall en promenad som tydligen varade lite för länge och alla sprang runt och letade efter oss. vi fick inte så mycket sagt men jag tycker att vi bara kan acceptera vad som hände och gå vidare men det verkar han för första gången inte tycka.
är han osäker? jag kanske tar ut lite för mycket i förskott men kan det hända att han nu fattar vad han spelar om och blir osäker på om han verkligen bara vill ha mig som vän? han kanske känner något men inte vet vad det är?

gud, jag tänker aldeles för mycket och jag har slutat med stora bokstäver i början av mening. FUCK!